Känslan jag hade när jag fotade denna bild är densamma som när jag kryper ner hemma i min säng....lugnt & sköööönt...

Personlig eller privat? Kan jag vara båda och samtidigt? Detta perspektiv kom upp under en heldagsutbildning i coaching. Intressant tankeställare...

Kan jag coacha en medarbetare som jag har personalansvar för?
Kan jag coacha en chef?

Enligt mig kan en professionell coach göra detta om coachen och klienten är fullt medveten om vad min roll som coach är, vad ledarskap innebär och vad privatliv är.

Nästa fråga, kan en chef ha en underordnad som vän?
Enligt mig kan en bra chef vara både och, om båda parter är fullt medvetna vad rollen som chef innebär och vad personligt/privat innebär.

Kan jag coacha en nära vän? Svar ja, om båda är medvetna om vad coaching innebär.

Nästa fråga....Kan jag vara personlig utan att vara privat?

Det får nog var och en bestämma :-)
Glöm inte bort att en titel inte gör människan...Vad är en chef egentligen?Vad är en vän?Vad är en coach?
Att blogga, är det att lägga ut sitt privatliv offentligt eller är det att vara personlig?
Uppenbarligen väcktes många känslor kring detta.
Om det nu är så hemskt att blogga....läs inte detta då!

Nu tänker jag ta helgen efter att ha rest i en hel vecka. På med pyamas och raggsockor..telefonen stänger jag av...*ler stort*...äntligen får jag sova i min säng!

ps. Lufs, nu har jag fattat mitt beslut...

//C

"om jag gör som jag alltid gjort - får jag det jag alltid har fått"

Det är de små förändringarna som gör de stora skillnaderna. Om vi aldrig reflekterar över vad vi gör vet vi ju heller inte exakt vad vi behöver förändra för att uppnå andra resultat! Det jag verkligen gillar med att träffa människor är just att få nya perspektiv samt dela med mig av mina perspektiv. Har jobbat i Malmö och haft härliga diskussioner om kommunikation. Det är så enkelt att kommunicera om jag är tydlig...och att den personen jag pratar med har exakt samma definitioner av orden som jag har...*fnissar*

Exempel: tre personer (en man och två kvinnor) på lunch, den första säger jag betalar för två och tittar på oss som står bakom. Exakt vilka bjuder han? Sig själv (kan en person bjuda sig själv?) samt en av oss? Vem betalar sin egen mat?

Jag bjuder honom och betalar glatt, den första personen har alltså bjudit båda oss....*ler* eller har han bjudit mig och jag... den andra tjejen?

Kommunikation kan vara enkelt, tricket är att specificera sig så att det inte finns något utrymme för tolkning...eller åtminstone så att jag och den jag kommunicerar med är helt överens!

Alltför ofta tror jag att jag är tydlig, men när resultatet blir annat tyder det på att jag gör något annat...dvs. här krävs en reflektion för att få en förändring för att få bättre resultat!

;-)

Härligt med alla definitioner! Förtydligandet om karriär övergick snart i diskussioner om min roll på jobbet...*ler trött*...Att ha höga ambitioner är ur ett perspektiv, likställt med att ha kontrollbehov, köra över folk och vara martyr...vilket bottnar i "att vara utförare kan inte kombineras med bra ledarskap"...Det perspektivet gillar jag och tar med mig! Jag har höga ambitioner, jag gillar att göra saker, jag gillar att ha kollegor som gör ett bra jobb, jag gör saker jag är bra på och jobbar i ett högt tempo oavsett vad det gäller!En klok kvinna sa till mig: "du föds liksom i en viss takt, om du håller den takten i livet mår du bra!"Summan av kardemumman: om jag har höga ambitioner och detta inte uppfattas för vad det är av omgivningen...sänk ambitionerna, byt takt eller byt omgivning!Jag har alltid ett val ;-)

Kväll i Malmö, kall öl i handen och en skön känsla i kroppen av att äntligen ha fått iväg statistiken...alltså inget mer jobb ikväll (även om det finns mer kvar att göra). Reflektioner idag handlar just om jobb!

Man hinner en jäkla massa saker på en vecka! Förra onsdagen kom jag iväg till jobbet efter lunchtid då jag bestämt mig för att ge förkylningsviruset en tuff match! Dvs. inget sängliggande här inte, baciller som ger sig på mig får igen med koffein, nikotin och hårdrock!

Torsdag åkte jag till göteborg, stannade över fredagen då jag höll ett heldagsseminarium.

Fredagkväll stannade jag på en after work då tåget ändå inte gick förrän 19. SUPERKUL! Träffade en massa härliga människor, deltog i singstar med sönderhostad röst å sen raka vägen till taxin, tåget och taxi igen...HEM!

Vilade upp mig i helgen genom att spendera en hel helg i pyamas och raggsockor och bara göra inget.

Måndag, hämta kollegan i ottan. Bila upp till Sundsvall, jobba, jobba, jobba...hem sent tisdagkväll. Skapa blogg, packa väska, sova.

Onsdag, hämta kollega, ta tåget till stockholm, seminarium, lunch, hämta kollega nr 2, taxi till bromma, flyga till malmö...och här är jag nu. Efter en spännande diskussion med kollegan fick jag ett alldeles nytt perspektiv att lägga till min lärdom! Hur uppfattas jag? Jo, som en kvinna i karriären. OK, spännande tänker jag!

Hur tänkte du nu frågar jag, vad är en kvinna i karriären? Svar: en sån som bryr sig mer om jobbet än familjen...eh...jag menar en som bryr sig mer om jobbet än mannen i familjen...

Va f*n, sist jag kollade har jag inte en man i mitt liv! Karriär? Nej, jag gillar mitt jobb! Jag är bra på det jag gör och så länge mitt jobb gynnar mitt mål (jag har faktiskt ett livsmål) så kommer jag att lägga ner energi på det. Enligt mig själv så är jag inte ute efter att göra karriär eftersom jag inte lägger värderingar i titel, dvs. jag gör mitt jobb bra oavsett vad andra kallar befattningen!!! Jag är ingen husmor, bullmamma eller hemmafru! Kommer aldrig att bli! Däremot är jag en jäkligt bra mamma som finns där för mina barn med en trygghet i mig själv. Om jag hade en man i mitt liv skulle han förmodligen älska mig för den jag är, inte älska mig i relation till hur många timmar jag fokuserade på honom eller var hemma emedan han jobbade. Inte heller skulle jag ha en man för att jag skulle vara ekonomiskt tryggad. FY!

Detta är verkligen ett perpektiv som fick mig att tänka till över vad som är viktigt för mig i livet. Även då jag kan känna mig trött på allt jobb ibland så har jag själv gjort valet och om det inte gav mig något skulle jag inte fortsätta. Tusen kramar till kollegan!

Jag har kört så det ryker beträffande både jobb, flytt och bil...och så helt plötsligt på ett mycket trevligt jobbuppdrag stannade jag upp och lät mig inspireras av en kollega i Sundsvall! Jag börjar blogga! Om vad? Perspektiv...mitt perspektiv och alla andra perspektiv som jag dagligen snubblar över i mitt spännande arbete med människor.Jag ÄR coach, lever efter bästa förmåga som jag lär. Jag är även inspiratör...och glömde nog bort för en kort stund att leva som jag lär. Även jag bör stanna upp och låta mig inspireras. Tack Marianna ;-) här ska det bloggas!